För en period sedan kom jag under fund med vem jag ville vara och blev den personen. Jag kvävde en del av mig själv,bara för att den sidan av mig skrämmde mig. Den var nog en våg av mognad som kom över mig, synd att den inte nått de flesta ännu.
Jag har alltid varit i farten, varit med på allt och hängt omkring med alla möjliga människor, både här hemma i Gällivare och på andra platser. Första biran knäckte man som 12 åring och efter det har det bara fortsatt. Jag har varit en riktig fjortis. En orginal fjortis, med buffalos på fossingarna, vita savann, svarta stringtrosor, krigsmålning runt ögonen och tuperat hår. Jag var en sån som ville jävlas och hamna i fight, men har ännu inte delat ut någon knuten höger. Däremot var psykisk terror något jag gärna höll på med, det funkade tro mig. Jag skäms lite när jag säger det, men det beteendet försvann nog inte helt och hållet förän i våras när något kom över mig.
Däremot kan jag stolt säga att jag aldrig har varit i behov av bekräftelser. Jag har aldrig åmat omrking för att få uppmärksamhet. Det har jag alltid fått, på andra sätt. Jag hörs och syns, har kommentarer på lager och jag har glimten i ögat, jag har faktiskt fått höra att mina två gröna ser ut som en djungel, fotad uppifrån.
Och nej, jag sitter inte och skryter, det är bara fakta som folk fyllt mig.
Sen undrar jag återigen varför folk vill förstöra för en? Varför kan man inte unna sina medmänniskor lycka? Det gör jag, även om ni inte tror det. Jag har kommit in i en dimma av godhet. Ibland får jag till och med påminna mig själv "Lojsan, det kanske är dags att bli arg nu?" Men jag blir det inte. Jag blir bara så oerhört ledsen när folk vill en illa, hela tiden, så ni lyckades, hoppas ni är nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar