Det finns en man, som ger mig solsken varje dag. Hur mycket jag än har tjorvat till min livssituation, så vet jag att han alltid finns där, för bara mig. När jag själv tappar motivationen att lyckas med någonting, så gör jag det, bara för att få se hans stolta leende möta mig. Han är faktiskt den enda man som jag anset vara värd min respekt. Visst visar jag det inte alla gånger, men att se besvikelse i dina ögon dödar mig.
Det bästa jag vet, är att bläddra ibland minnen och tänka tillbaka på allt vi gjort tillsammans. För hur arg och spydig jag än kan vara mot honom, så är han nog den enda människan i mitt liv, som vet att jag inte menar ett jota av det jag häver ur mig.
Jag tänker ofta på honom när jag hör om föräldrar som tagit livet av sig. Skulle du lämna mig, så skulle jag inte fälla en tår, jag skulle bara vara så arg för att du lämnar mig. Jag skulle spotta på din grav om du tog ifrån mig min bästa vän, som är du Pappa -Färgen i filmen om mitt liv.
Och du? Jag lät dig aldrig lyssna på den här låten när jag var liten, i ren trotts. Sanningen är den att jag alltid älskat den och den har alltid lockat fram en och en annan tår.. Som jag inte ville visa.
Peter LeMarc - Fyra steg i det blå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar