'Det är inte hur man har det, det är hur man tar det'

Jag vet, visst är det väl märkligt att jag varit så glad på senare tid? Jag ber om ursäkt om ni oroade er i onödan, för jag är tillbaka igen. Den ständige pessimistiske bloggerskan, som gnäller över sin livskris. Och visst är det väl egentligen ganska patetiskt? För barnen i Somalia har ingen mat,"Stenbroflickan" är inte funnen och Katherine Heigl är mobbad av Hollywood. Så vem är jag att tala?

Hur som helst och vad ni än tycker så tänkte jag fläka ut mitt inre igen, bara för att det känns extra skönt att möta blickar som vet. Men det gör dom ändå. Alla vet alltid mer om mig än vad jag vet själv. Så har det alltid varit. Och kommer alltid att vara. För dig. För mig.

Det känns som om någonting äter upp mig innifrån. Sakta, sakta så det ska bli extra smärtsamt. Utanpå är jag bara grå. Dassig, less och ser ut att bära på historiens värsta baksmälla. Men det är "lugnt". Det är de alltid, bara för att jag har bestämt mig för att det ska vara så. Och snälla krama inte om mig, för ni som känner mig vet att det är då jag går sönder. Det är någonting i att visa sympati, som gör mig så rörd.

Jag har aldrig släppt in någon i mitt liv. På riktigt. Jag har alltid haft en fot på marken och en armlängsavstånd ifrån mina nära. För vi är bara människor och jag om någon vet vad vi är kapabla till. Misstag, felsteg, svek, you name it. Jag ville aldrig bli sårad, eftersom att jag är så rädd att vara den som är svag. Jag gav det ett försök. Det verkade funka. Men peppar, peppar ta i trä, vem sitter nu och hänger läpp om inte jag. Så korkad jag var. Men det är väl ingen nyhet?

Nu ska jag gå ut på ännu en promenad. Med min ipod och tycka synd om mig själv. För bra var ju för tråkigt, så jag ska väl egentligen le åt detta nederlag?


"All den här tiden som jag vilat o velat. Vilat o väntat o kastat bort
Inte nu. Kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott"