Hurra för singelliv, eller?

Och nu när man är fri från förpliktelser, som man så länge längtat efter så är det ingen höjdare. Varför nöjer man sig aldrig med tillvaron? Är det vinter så vill jag ha flippflopp, sol & bad, sen när jag väl fått min kulglass med lakritstopping i sommarvärmen, vill jag inget hellre än att krama årets första snöboll..

Vi har för vana att alltid leva i vårat imorgon, istället för att leva i nuet och njuta av varje sekund. Det var nog den värsta tabben jag gjorde i mitt förhållande, att jag alltid trånade efter singellivet. Ingenting personligt gentemot min föredetta, men vem vill egentligen innerst inne styra eller styras av någon annan?

Nu när alla mina vänner har sina pojkvänner som de anpassar sig efter, så faller det ganska naturligt att de har mindre tid för umgänge med gänget. Samtidgt som jag avundas dem som alltid har någon utomstående som bryr sig om dem, så kan jag inte låta bli att undra hur man egentligen vill vara "fast"?

Jag är väldigt kluven i den här frågan och som ni kanske märker så är det här ren dubbelmoral från min sida. Jag är ju faktiskt världens goaste tjej, så varför skaffar inte jag mig inte lite stabilitet i tillvaron?

När jag bläddrade igenom förra månadens VR, kunde jag inte låta bli att slänga upp testet 'Därför är du singel', här på bloggen.


- -
-Maybe it's just the way I deserve to be?