Åhh! Alltid är det någonting som ska krångla. Hade ju tänkt slänga upp lite läckra bilder, men icke sa nicke. Det är så typiskt, vissa dagar går allt bara emot en..
Nu ska jag försöka att skriva om något annat än min superduper nyttiga kost och hurdan otrolig flitmyra jag är som arbetar så mycket. (Det är nyttigt att vara generös med beröm till sig själv!)
Sedan en tid tillbaka har jag stängt in mig själv i en bubbla, där bara jag får plats. Inga vänner, inte min familj, eller ens sympati får utrymme. Ett vakum av egosim.. 2 veckor efter att det ofattbara inträffade på Haiti frågade mamma mig vid köksbordet:
M.-Du Lojsan? Det är en sak jag hade tänkt att fråga dig..
L.-Aha? Bring it.
M.-Vad är det egentligen som har hänt på Haiti?
(Jag iaktog min mor som om hon vore helt bakom flötet och så svarade jag kort;)
L.-Ja?! Det var ett bombattentat, hurså?
M.-Ånej Lojsan! Det var det här jag fasade för. Du har ingen aning om vad som händer runt om i världen, vad lever du i för värld?
Alla talar om den gripande filmen "My Sisters Keeper". Att man sitter och gråter sig igenom hela filmen. Sagt och gjort, jag och mitt sällskap (som redan hade sett filmen och menat på att jag kommer bli rörd) lutade oss tillbaka i soffan och började kika.. Visst, det var en sorglig historia. Cameron Diaz var iskall i sin roll. Men sen när jag minst anade rullade "rollistan" fram och jag undrade; "var det allt?". Det var nästan så att jag blev en aning skamsen över att inte beröras, gränsfall till att jag sprang till köket för att hacka en lök för att locka fram tårar.
Det där vara bara två av många exempel. Med det här vill jag inte framföra hur oerhört korkad eller "okänslig" jag är. Poängen är den att jag inte alls känner igen mig själv. Och hur kommer det sig? Är det månne så att vi människor inte är uppbyggda för att kunna ta till oss hur mycket som helst? Som att hjärnaochhjärta säger; -HALT! HÄR FÅR INGEN PASSERA, HÄR KOMMER INGEN FÖRBI? (Svar ja stulet från; Ebba Grön - Die Mauer).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar