En sak jag länge undrat över är varför vi människor är så bra på att skada oss själva? Genom att göra saker som vi bara inte kan låta bli, men som ändå gör ont. Vilket vi alltid är medvetna om. Det är ett härligt ont. Det kan gälla allt från att trycka på ett blåmärke, duscha av sig i skållhett vatten, dra ut en tand, kolla på bilder på pojkvännen/flickvännens tid tillsammans med diverse ex, be någon pussla ihop gårdagens bläcka för en, bli riven i håret, klösa bort en sårskorpa, känslan av en tatueringsnål rispandes i huden, snoka i sin partners telefon, hoppa bungyjump, eller snärja in sig i någon form av kärleksdilemma som man är välmedveten om att det aldrig kommer leda till någonting bra. Det är ett obegripligt fenomen vad gäller oss. Den humanistiska arten. Jag kan faktiskt inte sätta ord på just den där känslan, härligt bekräftande och svidande ont på samma gång. Det är någon slags hatkärlek, som vi inte tycks få nog av. Som vi föraktar. Men inte kan sluta att framkalla.
Så nu kära vänner ska jag gå och lägga mig i sängen och lyssna på låtar, som gör ont, men som jag bara inte kan slå av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar