För oss står det tusen åter

Just nu kom en våg av fruktansvärda irritationer över mig. Jag vet att jag är rätt så lättretad som människa, men den här gången handlar det om bemötanden. Jag arbetar inom servicebranschen, både som affärsbiträde och servitris, två yrken där man ofta stöter på otrevliga, giriga, otacksamma, fulla, kunder. Trots det, så är jag väl medveten om servicebranschens A & O, kunden har alltid rätt.

Det betyder självklart inte att man ska behöva skänka bort varor eller sänka priser på saker och ting för att kunden fått något om bakfoten, men man dumförklarar inte, man framför vad som gäller på ett sätt så att kunden inte behöver känna sig skamsen.
Ganska självklart, eller hur?

En annan sak är vikten av att sära på arbete och privatliv. På mitt jobb är jag inte Louise-som-vill-spotta-dig-i-annsiktet-för-att-du-fuckat-till-det, istället är jag super-trevliga-Louise-som-mer-än-gärna-skulle-ge-dig-kompis-rabatt-om-stället-ägdes-av-mig, vare sig jag vill eller inte. Det handlar om att sälja och få kunder att vilja återkomma.

Tyvärr är det här inte självklart för alla affärsbiträden.. Men okej, det köper jag, äger man inte butiken i fråga och inte berörs om man säljer eller inte, utan har samma månadslön ändå, så fine. Värre är det när butiksägaren inte själv verkar ha närvarat vid lektioen om företagsverksamhet när man gick igenom läran av bemötandet av kunder. Jag menar hur ser det ut utåt, om man portar folk för att ens kompisar har något otalt med personen ifråga? (Nej, det gäller inte mig)

Jag har alltid försökt gynna de fyra klädaffärer här på orten som fokuserar sig på ett ungdomligare mode, men nu går en fett bort. Har man inge vett och etikett är man inte värd en spänn från mina fickor iallafall.


Så ni som läser det här och har ett företag, eller funder på saken glöm aldrig bort..
Kunden är aldrig beroende av er, ni är alltid beroende av dem!