För de flesta är livet ett lustfyllt paradis, men för andra kan livet definieras som en enda lång väntan. Som när man råkar ut för en obotlig sjukdom, där muskel efter muskel dör ut. Till slut tappar man talförmågan och att krama om sina barn förvandlas från verklighet till dröm. Jag talar om MS, en sjukdom som gör att man dag för dag tynar bort allt mer och mer..
Idag lämnade min faster Lillian oss i stor saknad och sorg. Hon drabbades av MS i tidig ålder och när man väl fått fram ett läkemedel var det försent för hennes del. Det är nog svårt att ens försöka sätta sig in i mina kusiners situation, att hela sitt liv få följa sin moders motgångar. Även om det svider att säga det, så känns det som om en sten från hjärtat föll då jag fick veta att du somnat in. Efter alla dessa år av smärta får du äntligen frid och din eviga väntan är nu över.
Vi kommer alla att blicka tillbaka på åren tillsammans med dig, med glädje. Vila i frid kära faster, hoppas att du äntligen finner ro. //Din brorsdotter Louise.
- - - -
Sometimes I get the feeling she's watching over me.
And other times I feel like I should go.
When through it all, the rise and fall, the bodies in the streets.
And when you're gone we want you all to know.
We'll carry on
We'll carry on
And though you're dead and gone, believe me
Your memory will carry on
You'll carry on
And in my heart I can't contain it
The anthem won't explain it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar