Helgen bjöd som vanligt på krogrunda, så jag tackade naturligtvis inte nej. På med partyutstyrseln och sen ut i minglet.
Att dansa, är att uttrycka sig, precis som med musiken. Humöret avgör dansen, vilket faller lika naturligt som att man kickar igång 'Jeff Buckley - Hallelujah', när man känner sig nedstämd. Som ni redan vet, så älskar jag känslan av att pulsen stiger i samband med takten i musiken. Utan att behöva tänka känner mina händer,fötter,rumpa,axlar,huvud,ben av rytmen och allt som tynger mig försvinner fördrivs ljusår bort från mitt tankesystem.
Min värsta mardröm är att bli förlamad, att leva men inte kunna uttrycka mig med min kropp. För vad vore jag utan att headbanga och vickandet på mina höfter? Det är ju det enda jag kan, det enda jag vill och behöver (?!).
Men som jag tidigare nämnde så är det humöret som bestämmer rörelserna och om man inte känner någonting alls så har jag heller ingenting att uttrycka.
Som igår under den sista timmen på Larrys.. Då jag inte kände någonting överhuvudtaget, eller kanske ska jag snarare benämna det som om alla möjliga känslor svallade inom mig på samma gång. För hur uttrycker man i dans,
besvikelse, längtan, glädje, sorg, passion, ensamhet, aggression, saknad på samma gång?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar