Tanken av att varje sekund som går, är en del av mitt liv gör mig knäsvag. Just fyllda sjutton år, en panik om livet och vad som är just min mening med det. Kanske låter det som stora tankar för en sådan ung person, som har hela livet framför sig? En ständig stress som leder till en klump i magen, -Hej jag är förrvirrad. Alla krav man har på sig själv, kväver en och det finns så mycket jag vill hinna uppleva innan döden hinner ifatt mig. Som att vandra i en öken, doppa tårna i alla världshaven, peta på alla kända byggnader. Jag vill svina runt på charterpartyn med tjejpolarna och härja runt på krogar över hela landet.
Det känns nästan tragiskt att säga det, men det har alltid varit mitt mål, att leva ett liv i mingel. Men plötsligt frågade jag mig själv, vad är egentligen värdet av svartahelger? Det lär ju endast resultera i att man är blir en sån där överparfymerad puma, som raggar på lammkött på krogarna. Med lite tur så kanske man inser att man är helt fucking jävla alone innan man blir 50+.
Nejfan, jag vill så mycket mer, för jag är allt bra nykfiken av mig och vill smaka på alla goda ting som livet har att bjuda på. Känna, smaka, höra och se ALLT för att sedan kunna fascinera mina barn och även deras barn om mitt händelserika liv. //Louise<3 size="2">- - -
Åh, jag vill, jag vill, jag vill
och jag tänker aldrig ge mig
Kan inte längre sitta still,
även om du ber mig
Kom till mig nu
Jag vet du vill
du vill , jag vill. <33>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar