Tror att jag varit med om en uppenbarelse. Det känns som om alla mina frågor har blivit besvarade och nu är det slutliga beslutet upp till mig själv. Det är en ganska fantastisk känsla. Det handlar inte om något så ynkliga frågor som vart ska jag bo, om jobb eller liknande, det handlar om livet.
Det blir inte mer än såhär. Gräset är inte grönare någon annanstans. Jag skulle kunna göra alla dom där sakerna, som en gång stod på min "innan jag dör lista". Det är väl mäktigt att stryka handen på alla historiska byggnader, som man läst om i skolan? Stå på marken, där panikslagna judar plågats, göra bomben i alla världshaven, flyga över Bermuda triangeln, hoppa fallskärm och så vidare. Men jag vet, att jag ändå aldrig hade känt mig tillfredsställd av dessa upplevelser. Jag är liksom bara född sådan, som aldrig är nöjd. Jag är inte så lätt att roa. Problemet och även många gånger, fördelen, är att jag är av en över analytisk sort, som analyserar allt inuti och utanpå.
Så vad vill jag ha sagt med det här? Jo, att jag har slutat att vänta. För livet är inte mer än det här, som är. Hur vi än vrider och vänder på regeringen, hur vi än söker svaren, som kommer allt leda oss tillbaka till det här som är. Det enda sanna, är det eviga och det är döden. Det har jag visserligen alltid ansett, men just nu så har jag slutat vänta och leta. Det är fruktansvärt frigörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar