Vet ni vad kära vänner? Jag lider av separationsångest. Ångest över att lämna mitt tonårsliv mot ett liv som vuxen, ansvarfull & plikttrogen. Kanske låter det som ren överdrift i de flestas öron, men det är dagens sanning, jag har en stenliknande klump i magen. Den panikartade känslan som "aldrig någonsin" lämnar efter sig inom mig, förblir obeskrivlig. Visst får jag stolt stövla in på glasbanken imorgon bitti, köpa min efterlängtade champagne alldeles själv, visa legitimation och sedan få en pastill ask som jag troligtvis smaskat upp innan jag ens anlänt hem. Men sen då? Sen var det nöjet med att fylla 20 över, innan gästerna ens har provsmakat filodegspajerna som mor min ansträngt sig så med under denna kväll..
Då har jag satt fart på 20-talet, nästa födelsedag som förändrar något är väl min 23 årsdag. Då jag får gå på hela huset gungar på Nex. Och vilken ångest bara de, om jag nu faktiskt bor kvar här då, vilket jag troligtvis gör. Nu fick jag ännu mera ångets. För det är sådan jag alltid har varit och kommer alltid att förbli.. En grubblare, en som alltid ser den negativa sidan i det positvia, en filosof rakt igenom, hon som aldrig riktigt är nöjd eller belåten, vare sig jag är en finnig tonåring eller pantertant iklädd rosa sparkdräkt.Nu ska jag njuta av de sista timmarna as a teenage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar