Jag vet att det är emot mig själv att grubbla över romantiken, men jag måste bara skriva av mig, för jag har en undran som har skavit inom mig ett bra tag nu..Jag har avgudat dig från den första stunden jag var i din närhet och ju längre tiden går, desto dummare känner jag mig som sitter ensam kvar och väntar (?!). Jag vet att jag har bestigit toppen av bortgjordhetens berg, i din värld. Vilket får mig att känna mig lika skamsen, som en kallblodig, vilseledd hund, som just tagit en tugga av sammetslen barnahud.
Men vad är meningen med rollspel, i situationer som dessa? Jag kan inte längre spela "kvinnan som trodde hon var man", även om jag gör det bra.
Men varför känns det bättre att spela med, för att få din uppmärksamhet, när jag grämer mig i ensamhet? Tydligen är det något med att plåga sig själv och tvinga känslorna till stumhet, för din närhet känns som rena förtrollningen.
- - -
Det står en clown i mina kläder,
svär att allting är okej,
Han låtsas solig i alla väder,
och lever lycklig utan dig,
Han är den siste hem från krogen
och har som oftast druckit mest,
han är sin livslögn evigt trogen,
och tror att livet är en fest
Kom hem igen, Kom hem igen,
det räcker, du vinner, men älskling kom hem igen
Det står en pajas i din spegel,
och döljer tårarna i skratt,
han ruysar fram för fulla segel,
men ser din skugga nå ifatt
och han har aldrig kunnat visa,
att han är sårad och försmådd
vad än den dåren vill bevisa,
så blir han ständigt missförstådd
Kom hem igen, KOm hem igen,
det räcker, du vinner, men älskling kom hem igen
Sen du försvann har allting rämnat,
och fallit samman i hans liv,
han är förloraren du lämnat,
helt utan framtidsperspektiv
det står en clown i mina kläder,
och svär att allting är okej,
han låtsas solig i alla väder,
men är förlorad utan dej,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar