Jag minns det som om det var igår, när vi lekte rockband i källaren hos mormor, slängde med håret och vi kände oss så ball. Vi tyckte att vi var bäst, med en tro på att vi skulle erövra världen med vår musik, trots att vi inte kunde ta ett endaste ackord. Vi bråkade om vem som skulle ha elgitarren, för med den kände sig till och med två tondöva ungar som jag och min kusin Elin oss som riktiga kungar inom rockmusiken.
Som liten var jag bäst på allt, ingen var i min nivå enligt mig. Varje gång jag tänke på min framtid, så såg jag framför mig ett riktigt kändis liv i lyx, där alla skulle avguda mig. Jag hade en så bra syn att jag kunde se ända till Paris, den brukade jag alltid dra till mina lättlurade polare. När jag körde skoter, då var det solklart för mig att jag skulle hoppa i de största hoppen och göra de snyggaste trixen om några år. Jag brukade mima mycket, då brukade jag stå i vardagsrummet och dansa runt, för det tyckte jag om redan då, så när jag övat lite brukade mamma och pappa alltid ta sig en massa tid för att titta och imponeras. Jag älskade att blanda drinkar (alkofria dock), jag brukade göra menyer, så brukade mor och far beställa. Jag ville bli bartender, den iden fick jag nog från en skojsig bartender när jag var i Kreta som 5-åring. Dessutom var bartendern Joker i tv-serien rederiet en av mina idoler. Även om jag kände mig knubbig som liten så trodde jag att jag skulle bli vackrast i världen, lite som sagan om den fula ankungen, ful som liten vackrast som vuxen. Så jag skulle få jätte gulliga barn och världens hetaste man när jag blev stor.
Jag har alltid varit mina föräldrars lilla Lilli-Vanilli, Lojsan,Lollo, Pigan, Pappas prinsessa osv osv, ni vet kärt barn har många namn. Jag har alltid varit prio ett i den här familjen, undrar hur jag hade reagerat om jag plötsligt hade fått ett syskon när jag var liten och bäst på allt? Det hade nog tagit knäcken på en bortskämd liten snorunge, att få dela all uppmärksamhet med någon.
Jag undrar skarpt när jag vaknade upp och insåg att jag inte är bäst på allting?
Men även om jag inte är en jävel på att spela gura och kanske inte har en kropp som Barbie och
trots att jag ställer det för mig själv allt för ofta, så tycker jag om mig själv ändå.
Ångest är bara en fingervisning att inte göra samma misstag igen, vissa lär sig andra inte.
Även om jag älskar mig själv, så ägnar jag en tanke åt dig<3
Jag vill ha dej trots allt.
Jag vill ha dej ändå.
Jag vill ha dej utan sans.
Jag vill ha dej just nu,
utan väntetid,
utan förklaringar och helst utan dans.
Jag vill gå härifrån och ta en taxi fort.
Jag kom hit bara för att jag vill ha dej.
Jag vill ha dej.
Jag vill ha dej, är det riktigt klart eller
ska jag förklara mig? 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar