Hejsan! Har inte alls känt för att skriva någonting här på blogggen den senaste tiden. Simons begravning har sugit åt sig alla mina tankar och tro mig, jag har försökt skriva om även den.. Men vad jag än har kluddat ner har känts för fjuttit, för att klassas som beskrivning av något så sorgset, men samtidigt vackert.
Jag trodde verkligen att begravningen skulle vara någon slags bekräftelse. Men även fast jag satt där, på bänken som jag delade med hon som spelade orgel, så trodde jag inte att det var du som låg i den där blommdränkta kistan. Det var så oerhört betryggande att min faster Lena höll i den här begravningen, precis som när alla andra mina nära har gått bort. Det är så otroligt lugnande att möta hennes blick bland alla sorgsna, tårfyllda ögon i stunder som dessa.
När vi sedan var på kyrkogården i Junis, kunde mina läppar inte formulera ett endaste ord när jag skulle slänga ner dina rosor i graven, men jag hoppas att du var där och läste mina tanknar kära du.Det var så mäktigt att se, hur många som höll dig kär, vilket inte var speciellt konstigt med tanke på den solstråle du är.
När jag och Mamma var på begravningsbyrån och skulle skänka pengar till brottsofferfonden, så skrev jag ner den sista versen av den här låten på telegrammet.
Kent - Järnspöken
Simon, min telefon ekar så dystert tyst
1 kommentar:
todilo! dags för en ny uppdarering snart tycker jag! :)
Skicka en kommentar