
Jag grämer ju alltid över något och gnäller över att jag grämer mig om saken. Varför får jag då panik när jag äntligen får pusta ut lite? Trodde ända till nu, att mitt kall här i livet är att gå runt, runt kulturstigen och lyssna på djupa, depplåtar och relatera dem till mitt eget liv. Tydligen inte? Vad sjutton ska jag nu göra då? Det är ju inte alls lika kul att promma och lyssna på något glatt. Det är ju själva grubbelstunden för mig själv, som jag sett fram emot inför mina prommisar på egen hand.
Shit, jag avskyr min dubbelmoral som pesten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar