Jag lever av lekfullhet

Vet inte vad som flugit i mig, men jag kan inte sluta att tänka tillbaka på min barndom. Känns galet att påstå att jag lider av panik som 18 åring, jag menar, nu borde jag vilja vara ännu äldre så att jag kommer in på alla uteställen och alla resor osv jag har att se fram emot. Men det gör jag inte? Konstigt nog. Jag har alltid varit ett kreativt barn, som alldeles på egen hand sysselsatt mig med de allra mest underliga saker.

Men när man är uppvuxen som ett ensambarn, så har man inte råd att vara fantasilös. Önskar att allting kändes lika möjligt nu som då. För då kunde jag allt, det fanns ingenting jag inte klarade av. Och om det nu vore så att jag inte var fullt så duktig på något som jag verkligen ville, så övade jag.Däremot var jag aldrig duktig på sport. Jag älskade kärleken i ett lag, det var en härlig stämning som inte gick att uppnå i skolan, men sporten i sig var ingenting för mig.

Det finns så mycket möjligheter som barn. De lever verkligen i nuet, morgondagen tänker man inte dess mer på, om det nu inte nalkas för lördags godis under den kommande dagen.

Känner mig så ruskigt barnslig ibland, som när jag ser ett exemplariskt klätterträd, så vill jag bara anta utmaningen och ta mig upp. När jag ser en groda, så vill jag ta upp den i hand för att inte tala om alla spiggen i sjön/bäcken/havet som jag vill fånga i en håv och ta en närmare titt på.

Men man är för gammal. Den meningen avskyr jag som pesten. Jag håller redan på att bli galen av det tankesättet, begrip då vilken livskris jag kommer att hamna i när jag är kring 25? Som inte är speciellt gammalt.

Här har ni allt en med barnasinnet kvar och jag bara längtar tills jag har egna barn att göra alla dessa sysslor tillsammans med. För vad är egentligen bättre, än att se världen genom ett barns ögon?