Under det mest händelserika halvåret i mitt liv, har jag inte delat med mig någonting här på bloggen. Kanske är det för att man inte längre har någonting att reda ut med sig själv? När jag blickar tillbaka på mina inlägg under denna 4 års period, inser jag att jag varit en rätt bitter skirbent. Jag har alltid varit känd som den rolige, som alltid möter sin omgivning med ett leende, men här på bloggen kan jag inte ha förmedlat samma känsla? Ingen har någonsin sagt något om den skillnaden heller. För mig har bloggen alltid varit ett slags bollplank, där jag kan bolla med mig själv. För det har alltid känts som om jag skriver till mig själv, lite memoarer för att få ner känslan svart på vitt. Som att jag inte skulle förstå mig själv annars.
Så vad säger det egentligen? Jag tycks inte ha haft något att gnälla om? Nu bor jag inte i det samhället som gjorde mig paranoid och kvävd. Nu har jag inga kärleksbekymmer. Nu har jag en egen värld, dit jag bjuder in människor jag valt, inte som bara är där för att dom alltid varit där. Inget mer på rutin. Bara som jag vill att det ska formas. Efter vad som är bra för Jag. Det är mitt nya motto. Jag. Den enda som kommer stå där tillsammans med Mig inför döden.
/Louise
