Fel å lyfta fram en klyfta?

Frågan om hur vida silikontuttar är tilltalande, kan alltid dra igång en het diskussion. Personligen är jag helt klart för dessa härligt runda bullar, men oroar mig visserligen för de risker som finns.

Många som jag har haft den här diskussionen med anser att man blir klassad mer eller mindre som ett "luder", med ett självförtroende som man fick på köpet då man inkaserade i ett par puker för omkring 40 lök. Personerna ifråga var onekligen eniga om att ett par 100 % äkta pattar är härliglare att dela säng med.

Det är just det jag inte begriper. Låt oss säga att man är omkring 35 jordsnurr coh brösten börjar med åren allt mer och mer likna en nylonstrumpa med en tennisboll/fotboll i botten. Hur kan man ens finna det attraherande? Eller vi som inte ens har välbehag nog att ens oroa oss för två bollar nere vid naveln?

I en spalt som jag läste här om dagen jämförde man ett par sillisar med att en man sätter in plastmuskler, vilket man då menade på att det skulle vara skrattretande. Man använder kanske inte inlägg för att se mer biff ut, men andra preparat som fettförbrännande tabletter och andra medel som används av de flesta som är bosatta på gymmet är inte alls lika omtalat? Man föddes inte som Hulken, men man tränar upp sig och tar till med näst intill vilka metoder som helst för att bygga upp sin dröm kropp.

Varför ska inte då en tjej som har komplex för sina bröst ha samma möjlighet, utan att bli klassad som något billigt som bara vill visa upp sig. Jag själv tilltalas och är även väldigt svag för självsäkerhet, vilket jag inte är ensam om. Om en tjej då har små/ojämna/hängiga bröst, kommer hon troligtvis inte att flasha järnet i sänghalmen, utan istället på alla möjliga vis försöka gömma sig bland lakanen eller kanske hålla händerna för lökarna. Nä, då är det nog lika bra att skaffa hylla och showa hela balkongen.

Och om ni män skulle ha möjlighet till en penisförlängning/breddning, skulle nog varenda klinik ha fullt upp en bra tid framöver. Huvudsaken är att man fyller ut sina rattar för sin egen skull och inte för att någon iq-befriad pojkvän önskar lite mer klyfta att gosa i.

Jag ska se ut som sveriges flaggaa när du är klar med mig!

Här är jag, några kilo tyngre samt några steg längre ner på livsglädje stegen. Ingen ovanlighet att man gör comeback på bloggen med negativ anda, men hey that's me!

Som ni kanske har uppmärksammat så har jag bytt namn på bloggen, 'mojslojs' rimmar visserligen, men låter dock en aning torrt. Så 'getaview' passade min blogg bättre, eftersom att det är just vad jag vill uppmana en hel del tattare i den här stan till, bilda en uppfattning och skapa egna åsikter. Jag svär på min mammas grav, det är ingen dödssynd.

Hade tänkt att ge mig på ett försök att lägga fokus på att analysera och kritisera här på bloggen, eftersom att jag efter att ha läst bloggar som handlar om var individs liv och inte funnit det vidare intressant.

Nu så här efter en lång promenix med hunden har jag inte allt för mycket ork till något revolutionerande inlägg, utaan sparar det uppdraget till imorgon och låter istället 'Sex & the City' bjuda mig på ännu ett glädjefyllt avsnitt.

- - - -

Dagens öronorgasm:

Frida - Dunka mig gul & blå

"Följ med mig hem, för jag behöver lite värme

Vi kan leka hela natten, Duuunka mig gul & blå !"; )

Våra öden som livet och döden.

Död, ett ord bestående av endast tre bokstäver, men ändå det mest fruktade ordet hos de flesta. Man använder det ofta, i rent ut sagt korkade kommentarer, t. ex. 'gå och dö'. Någonting man häver ur sig, men inte begriper innebörden av. Kan du förstå två våta kinder hos familj/vän/partner, en oändlig saknad och längtan, efter någon man älskar men som aldrig någonsin kommer tillbaka. Det spelar ingen roll hur mycket du bönar och ber, det blir aldrig som förut och man ska lära sig att leva med det, oavsett vad.

Under denna sportlovs vecka har stämningen i den här stan varit mer eller mindre tryckt, efter att den minst sagt tragiska nyhten om att en flicka, årsmodell -90 hade gått bort. I ett litet samhälle, likt det jag lever i, går det inte många timmar så är alla informerade. Dödsorsaken för mig är ännu oklar och rykten här skall tas med en nypa salt. Jag kände inte flickan ifråga, men ändå kan jag inte smälta det. När Astrid Lindgren gick bort kändes det galet, men hej bara! Hon var 90+ och 100 mil ifrån mig. Den här tjejen var född -90, traskade runt i samma korridorer som mig och hade så mycket framför sig, skolgång, vuxenliv, vänner m.m. Det är en konstig känsla, att även om man inte känner varandra här i Gällivare, så är man så nära varandra även om man är långt bort.

Det jag minns av dig, var dina stora ögon som iakttog en när man passerade dig. Tanken om vad du egentligen tänkte på när du gick förbi slog mig. Det får jag aldrig reda på och just ordet ALDRIG skrämmer mig. Jag, precis som många andra som inte levde med dig, men runt om dig känner en tomhet efter dig. Någonting som man såg dagligen finns inte där, man kommer att se dina vänner skratta och troligtvis kommer man inte undan att fälla en tanke på dig.

Efter detta fruktansvärda som har hänt, har jag ändrat inställning till saker och ting. Som att bråka med folk, det löser ingenting. Livet är kort, varje hundradels sekund är en del av ditt liv, det är du som väljer vägen, varför ödsla det på konflikter? Vart du än flyr så hinner döden alltid ifatt dig, så njut av livet och lägg traumat bakom dig.

-Ett långfinger åt döden, det var ta mej fan inte din tur att lämna världen, unga dam.

- - - - -
Någon annan bortom hennes kretsar som känner likadant?
Släng över en kommentar eller två.